Då var man här igen Dear Blog. Haft några sådär dagar med självförtroendet ännu djupare ner i botten än vanligt. Ingenting jag gjort duger, om jag inte gör någon e inte det bra och de litar inte på att jag kan göra något alls någonsin. Känts hårt, vill bara skrika åt päronen men eh, hjälper inte.

Mamma blev sur på mig den ena dagen. Hon sa åt mig att hjälpa till, jag visste inte vad jag skulle göra och sa att hon skulle säga vad jag skulle göra men då börja hon nästan skrika och sa att det skulle hon ej behöva göra, well this is the case: SÄGER DU ALDRIG VAD JAG SKA GÖRA HUR FAN I HELVETE SKA JAG DÅ LÄRA MIG DET SÅ DET NÅGON GÅNG KOMMER GÅ AUTOMATISKT... men säger man det så bli hon väl sur och pratar inte med mig, utan bara snäsa lite då och då. Prata bakom min rygg, tyst men ändå så jag hör.

En slav e det hon vill ha, som gör allt precis som hon säger, exakt när hon säger och klagar inte när hon skriker på en hur kass man är... 

Jag orkar inte vara den personen. Jag är glad att jag gjort något, tycker jag är duktig och så börjar mamma bara du kunde gjort si och så eller på detta eller det andra sättet... hade varit mycket bättre, gått snabbare och allt sånt. Bläää...

Försov mig till arbetet den ena dagen, ställt klockan på två, stängde av, halvtimme senare bara FAN!  Rusa ner på med kläder och iväg, kom lagom till inställelsetiden 02.50 men sen imorse så var det is på rutan så får palra mig upp lite tidigare så jag e ute 20 över två eller något.

Var hos sjukgymnasten igår också. Fått tillbaka mitt ömande ben, hon gav mig akupunktur, har ondare nu än när jag kom till henne först så det var nog ingen succé