Dear Blog. Aldrig kan man få någon uppmuntran till någonting. Jag titta på  en sänghimmel för jag tänkte det kanske hade varit bra, stänga ut ljus och kryp men nä, vad ska du med en sån till? Samla damm? Alltid, aldrig när man intresserar sig för något så får man stöd. Sa att jag skulle träna med sjukgymnasted och hon bara varför det? Jag sa att det var för att det onda i ryggen ej skulle komma tillbaka, och hon bara jaha... Jag vet att hon har det svårt men skulle ju va kul om hon blev glad för ngt man hitta på. Ritar jag något (Jag är inte den bästa på att rita det vet jag), får jag var gång: En snabb blick på pappret, ett nick och ett mmm innan ordet "Fint" muttras ut. Den enda bilden hon riktigt tycker om är en vattenfärgs skit jag gjorde i förskolan.. Känner mig så nerslagen var gång. Jag tycker det e kul att rita då och då, men är inget jag utvecklar då var gång känner man sig så usel... Och tar jag en fin bild med min kamera så är standard svaret numera: Åh va fin, den borde du skicka in till en tidning (eller ngt annat liknande morsan hört om). Jag vet inte... Hon har satt upp en bunke av mina bilder på väggarna, men på nått sätt känns det bara som en kompensation. Liksom hon gillar det inte men hon känner hon måste för jag e hennes barn eller ngt. JAg vet inte, jag orkar inte. Tankarna bara snurrar i huvudet. Till och med svårt att hålla reda på min egna lilla "drama"-show jag har i huvudet. Ja det e sant, jag fantiserar ihopa grejs i mitt huvud, har en egen story där inne. De e de enda stories jag får ihopa numera, knappt. Men, ja, skit samma. Mitt sinne e mitt, även om det ibland rycks bort en bit då och då.

Dear Blog, snälla säg mig vad som e fel på mig. Jag älskar morsan men varje gång hon börjar tala om sina krämper vill jag bara skrika eller stypa henne, bara  något för att få tyst på henne. Jag orkar inte, jag vet redan att hon har ont överallt.

Hon kallar på mig frågar varöfr hennes arm svullnat upp så helt plötsligt, jag vill bara skrika rakt ut: Hur fan i helevete ska jag veta det? men istället ryckte jag på axlarna, sa ngt som verkade passande och för att byta ämne fråga jag om hon skulle ha ngt till kaffet, då börjar hon snacka om sitt exem på tummen. Så efter några ryck till på axlarna fråga jag en gång till, kortare och lite mer bestämt: Macka? Äntligen fick jag slut på hennes tjat om hennes kramper men så fick jag lyssna på om hon inte hade ätit mer än hamburgar-bröd till midda för att hon inte tyckte om smaken på köttet och om hur pappa inte märker ngn skillnad. Kanske var där ingen skillnad, mamma brukar ju ha konstig smak i munnen men bara för att få slippa lyssna på det så höll jag med, jag var inte själv förtjust i maten men jag var inte hungrig och då är allt svårare att trycka ner, men man måste ju äta.

I alla fall, hon fick sin macka och kaffe, men så kude hon ju inte hålla koppen bara för hon hade smort in händerna med handkräm. Hon hade beställt kaffe, då hade hon väl kunnat vänta med smörjningen till efteråt? aja... jag ska bara slå huvudet i väggen ett par gånger så kanske jag kan släppa det här genom att banka vett i skallen.