Dear Blog, snälla säg mig vad som e fel på mig. Jag älskar morsan men varje gång hon börjar tala om sina krämper vill jag bara skrika eller stypa henne, bara  något för att få tyst på henne. Jag orkar inte, jag vet redan att hon har ont överallt.

Hon kallar på mig frågar varöfr hennes arm svullnat upp så helt plötsligt, jag vill bara skrika rakt ut: Hur fan i helevete ska jag veta det? men istället ryckte jag på axlarna, sa ngt som verkade passande och för att byta ämne fråga jag om hon skulle ha ngt till kaffet, då börjar hon snacka om sitt exem på tummen. Så efter några ryck till på axlarna fråga jag en gång till, kortare och lite mer bestämt: Macka? Äntligen fick jag slut på hennes tjat om hennes kramper men så fick jag lyssna på om hon inte hade ätit mer än hamburgar-bröd till midda för att hon inte tyckte om smaken på köttet och om hur pappa inte märker ngn skillnad. Kanske var där ingen skillnad, mamma brukar ju ha konstig smak i munnen men bara för att få slippa lyssna på det så höll jag med, jag var inte själv förtjust i maten men jag var inte hungrig och då är allt svårare att trycka ner, men man måste ju äta.

I alla fall, hon fick sin macka och kaffe, men så kude hon ju inte hålla koppen bara för hon hade smort in händerna med handkräm. Hon hade beställt kaffe, då hade hon väl kunnat vänta med smörjningen till efteråt? aja... jag ska bara slå huvudet i väggen ett par gånger så kanske jag kan släppa det här genom att banka vett i skallen.