Dear Blog. Jaha, då hade man nästan ihjäl morsan då... Satt i soffan bredvid farsan som tittade på cowboysarfilm på högsta volym och jag spela spel på mobilen och hade hörlurarna i. Mamma kommer in i vardagsrummet och frågar om vi är helt döva, jag trodde först det handla om att tv var högljud men nej, tydligen hade mamma bankat och ropat på hjälp flera gånger... Mamma lämnar rummet och går in i sovrummet och pappa ber om ursäkt för han inte hörde men mamma var mer sur på mig för varför skulle jag ha hörlurar på mig...

Jag får inte och kan inte göra något, jag måste sitta i givakt och vara redo för allting... Jag pallar inte pressen, jag vill ha lite tid för mig själv men det finns inte... Sen så för att göra saken värre så börja morsan med det där " det e ju bara jag, det har ju ingen betydelse om något händer mig". Jag kände mig redan urusel, nu sitter jag i soffan och vågar knappt röra mig med öronen på spänn. Stängde av ljudet på min telefon, pappa stängde av tvn och vankar av och an precis som han är på vakt också... Jag vet att mamma är stressad för hon skall ut i morgon och det gör hela saken värre för hon är på sämre humör, men det gick ju bra... Mamma kan göra vissa saker men hon agerar precis som hon inte kan någonting, och oftast gör vi det åt henne så hon tränar aldrig upp sina muskler och när hon blir sur och tar i saker själv så klagar hon över smärtor sen... Jag hatar mig själv för att jag tänker så här, min morsa är sjuk och svag, jag ska hjälpa henne, det bara är så. Men det är svårt eller kanske inte. Det är bara att stänga ner sig själv och bli en nickedocka med butler-egenskaper. Men du blir morsan sur för man ser så sur ut och då får man höra att hon inte vågar be om hjälp för jag ser så arg ut. Jag är inte sur eller arg, jag försöker bara göra mitt bästa att lista ut vad hon vill att jag ska göra...  Jag måste vara en stor besvikelse. Bara en soffpotatis med ett deltidsjobb som knappt drar ett strå till stacken. Jag är inget värd, jag bör behandlas som den skithög jag är. Jag hatar mig själv, och jag hatar mig själv för det...

Dear Blog

Mitt ben gör ont igen, kan knappt gå utan att smärtan sprids i hela benet, kan inte försöka undvika stödja på benet heller får då gör det ont i vänstra benet också.

Trodde också jag höll på att bajsa på mig i morse, magen stood och spände men jag tryckte ej tillbaka för det brukar lätta på trycket om det får flytta på sig av sig själv, det var väl en luftbubbla men det kändes som något kom ut så fick köra till toaletten. Antingen så var det luft eller så hängde bajset kvar i röven, inget hamna i byxan... tur va väl det. Sen bara tillbaka till jobbet... Som också strulat, fick inga sydsvenskor igår, så idag fick jag dela ut både gårdagens och dagens, vilket resulterade i ca 250 sydsvenskor... + de 200 ystor som skulle ut och de 60 DN och 60 SVD som också skulle ut... sen en hell packe DI... 30 stycken... Var inte lätt att möblera men jag hade bestämmt mig för att jag inte skulle behöva gå ur bilen för att hämta tidningar... Det bråka självfalldigt med mig lite grann, vissa tidningar ville ju inte ligga kvar där man lagt dem om man råka ta en kurva lite för hårt eller tryckte för hårt på gasen så det blev ett ryck i bilen eller om där var en håla någonstans... Men tidningarna kom ut, även om jag fick 40 min övertid... Jag fattar inte hur de räknar... Asså jag trodde de räkna ut tiden beroende på hur många tidningar man har, då logiskt tänkt, ökar tidningarna borde man få mer tid, inte samma tid och fler tidningar... Men glada nyheter, jag brukar ha en timmes övertid men tack vare "sommarinflyttningen" (som har pågått mer eller mindre sen Maj) fick jag från den 7 juli hela 15 min extra tid på mitt distrikt... så blir väl bara 40-45 min övertid i framtiden... Sen strular de med posten också, de distrikt på min utgångspunkt som har haft post sedan innan, de får ut sin låda även om där bara är 2 brev i den, medan vi som nyligen fått post får 3-9 lådor post 2 dagar i veckan... Det kan ju inte stämma i heller, eller är det bara jag som e dum i huvudet kanske...

Sen är jag ivägen. Inga saker som tillhör mig har något värde alls. Allt jag har och använder är ivägen. Det är alltid mina grejer som skall flyttas. Datorn är min, det är min plats men inte ens där får jag ha mina grejer som jag vill. Allt är i vägen och allt skall alltid flyttas på utan att någon informerar mig, så måste jag leta och fråga så blir de sura på mig. Jaja, jag kunde lagt det någon annan stans, visst. Men det är min plats och mina grejer, förtjänar jag inte att få veta var de bokstavligen kastar mina grejer? Jag kan inte säga något i heller om det för då skall jag guilt-trippas... Jag har köpt en ny hårdisk men saknar en sladd för att kunna koppla den så jag ställde grejerna till sidan i tron om att morsan fick plats, sen råka jag väl säga något om att jag aldrig får veta var mina grejer tar vägen och då börja hon med, men uräkta då, jag tar plats jag fick inte plats här.... Ja men hur fan ska jag veta det utan att någon säger något? Jag hade kunnat flytta på det själv, men nä... Utskälld skall man alltid bli, få känna sig som man är i vägen, att man är värdelös och inget man har är värt något. Och sen skall man guilt-trippas för de måste vända så jag ska tro att jag tycker att de är ivägen, att allt är mitt fel, att jag ska hata mig själv för att de förslker få mig att tro att jag hatar dem... Men jag är väl bara paranoid, allt är väl mitt fel. Jag är inte så OCD-ordningsam som morsan är, jag gillar inte när all ligger exakt där de ska va, jag vill ha lite stök, då trivs jag men jag skall tydligen inte trivas. Jag är en parasit, jag ska inte göra mig hemmastadd där jag bor, jag skall utrotas, tryckas in i ett hörn, formas efter resten av hushållet. Jag får inte vara min egna person, jag får inte ha "a mind of my own".

Sen är det jobbigt att stiga upp nu för tiden, jag har inte orken eller så är det viljan som är avsaknad, jag har svårt att veta vilket. Jag har tagit levaxin i 4 år men fast de säger att mina prover ligger bra så blir jag sämre. Jag har gått upp ytterligare i vikt fast jag knappt äter något, ingenting är kul längre. Skulle jag hitta något så antingen tröttnar jag eller så tas den lilla glädjestuden ifrån mig. Allt saknar mening, har till och men ändrat på min dyngsrytmn så pass mycket att jag skall slippa gå och vila innan jag skall till jobbet för att jag vet att jag inte kommer komma upp. Snooza är min vän och fiende, likaså mig själv.