Nähä... Då får man inte äta frukost i heller då Dear Blog. Tydligen vakna farsan för att jag använde vattenkokaren så jag kunde ha en kopp oboy (sån som ska röras ut i vatten) och så ville jag ha en varm macka för det va kallt använde micron och tydligen så var detta för högt så herr "klagar på allt" inte kunde sova. Jag ber så hemskt mkt om ursäkt för att jag var hungrig. Vad ska jag säga då? Varje gång nånting bumber där nere så hör jag det upp till mitt rum och ibland väcker det mig eller i alla fall gör det svårt för mig att somna på morgnarna... Bara gå och lägg dig igen, du somnar säkert igen...

Dear Blog... Idag hann jag inte vara uppstigen i ens fem minuter innan jag blev kallad lumpelas (typ uteliggare) bara för att hon hade hittat omaka strumpor i tvätten och svara med att jag nog använt dem tillsammans. Bara för att jag har haft olika sorters strunpor på fötterna så är jag tydligen ett jävla slött äckel... Jag tyckte det var en liten kul grej men nä, inte ens det får man ha... Det e fan strumpor, så vidare jag inte bokstavligen visar upp mina strumpor, vem fan ska märka att jag har olika sorters strumpor på fötterna?

Och sen så skulle jag sätta benförhöjare under morsans säng. Jag fick inte upp tejpen så jag frågade om hon hade en sax "ja precis som vanligt " vad var man fick till svar. Kunde inte bara säga den ligger i lådan... Och precis när jag gjort detta för att snabba mig så morsan kunde få sin säng "du får skynda dig, orkar inte sitta hur länge som helst" jag höll ju på, och att hon satt på sin rullator i ett hörn och komenderade hjälpte fan inte. Och att hon sa att hon höll på att ramla fast hon satt, Gjorde mig bara stressad så jag sket i hur man ska böja sig ordentligt för fem sekunder och då ska hon ju börja med det. "Måste använda knäna, du behöver ju inte få ryggskott ovanpå allt elände"... Nä för då kan ju inte du bossa mig runt som jag inte är värd mer än en sur sill... Sen kröp det ju fram att hon hade en dålig dag, kändes som allt bara svullna. Ja visst okej, du är sjuk. Jag vet, men jag var på ett något så när gott humör när jag steg upp, men det spolades ju ner efter att ha varit uppe i fem minuter. Jag är kanske inte lika sjuk men det här är fan slitsamt det med... Jag försöker roa mig själv på små sätt, olika strunpor, krama gosedjur men mesta av tiden är jag då bara tramsig. Är det konstigt att jag ibland funderar på att svänga över på fel sida när jag möter en lastbil?

Visste att jag skulle ångra stiga upp. Råka säga en grej och så blir morsan rent tvär och jag inser att jag bara förstör allt och är värdelös. Det hade varit bättre om jag inte funnits men vem skulle de skylla allt på?

Dear blog... När man sovit typ nio timmar, försöker somna om men drömmer bara om gigantiska spindlar och inser man är nog pigg nog att stiga upp, och kissnödig, men väljer att stanna kvar i sängen en stund till för man inte vill veta vilken scen som ska spelas ut där nere idag. Jag börjar bli rädd för att stiga upp... Underbart°

Dear blog.

Jag e så trött på det här att jag är värdelös.

Hur jävla svårt ska det va att öppna truten och säga vad de vill jag ska göra?

I stället för att bara gå och mumla och ha små raseriutbrott och trycka ner mig.

Jag vill bara skrika åt dem: men säg åt mig vad jag ska göra. Och börja inte med det där att det ska vi inte behöva säga. Säger ni aldrig vad ni vill jag ska göra hur fan i helvete ska jag veta vad ni vill jag ska göra automatiskt.

Men det får jag inte in i skallen på dem. Och skulle jag lyckas så blir de irriterade på att jag inte gör det lika fort som dem eller så ska de stå och dirigera allt så jag blir met och mer frustrerad och allt går bara åt helvete, men då är det mitt fel.

Öppna truten, prata med mig. Sitt inte bara och glo och se sur ut. Jag e ingen tankeläsare. Och när ämnet redan e uppe, istället för att göra gester som jag knappt förstår säg nått i stället så slipper ni bli irriterade och jag slipper för höra att jag inte ska göra mig dum fast jag helt enkelt inte fattar vad de menar med a peka ut i tomma intet.

Dear Blog, ja då var det dags igen. Jag hatar mig själv. Tänkte se en film, men fjärren till dvdn funka ej så satte igång xboxen i stället och så vill inte den i heller funka först, så peta pappa på sladden bakom tvn men det var den i apparaten som satt fel so varje gång jag fick den rätt skulle ju han peta igen på bakom tvn så försvann bilden igen och jag sa ifrån och bara för det så skall man tydligen målas på dåligt humör. Mamma bara höll på, "vad är det som e fel" inget "jo nått är det annars skulle du ej vara så här"... Nähä, jag har alltså inte rätt att bli lite irriterad utan någon större anledning... Kanske va det för långt nere visste jag att jag inte skulle få se filmen i lugn och ro för jag skulle bli kallad var femte minut. Men det kan jag ju inte säga för då får jag bara höra att mamma är i vägen bla bla bla... Så råka jag väl säga något i en ton som inte passa mamma så hon blev sur och gick iväg och stängde dörren bakom sig. Då blev jag ju ledsen för jag visste inte vad det var jag gjort så jag stängde av tvn för att straffa mig själv, så kommer pappa in och undrar varför och jag sa som det var att jag gjort mamma sur så jag förtjäna ej att se på tv och då blev han sur och mumla något... Förmodligen att jag var löjlig tror jag. Vilket defenitivt gjorde situationen MYCKET bättre. Sen gick han och prata med mamma, jag vet inte vad som sades men inget sades till mig så förmodar jag fortfarande förtjänar mitt straff... Och förmodligen så kommer morsan inte snacka med mig nu på ett tag... Och varför undrar ni? Jo för hon "vågar" inte. Nä tydligen så kan Hon inte säga någonting utan att jag ska bli sur. 

Nä dags att försöka trycka ner resten av min mat som hunnit blivit kall för länge sedan, maten som jag hade tänkt avnjuta till min film, men det blir inget med det. Kall mat, mörkt rum och mina tårar som saltar maten lite extra... Perfekta kvällsmyset.

Dear Blog, nu är jag besviken. Jag fyllde år i går (Grattis till mig!) och de enda som gratta mig var Mina föräldrar mormor och en av min mammas vänner. Ingen annan, i alla fall vad det verka. Ja jag har visserligen stängt av födelsedags notifikationen på fb, men det visade sig att mina så kallade två bästa vänner hade skrivit på ett konto som jag inte varit inne på på flera år och som jag hade glömt existerade. Det stod inte ens mitt namn, eller jo det är mitt namn men inte mitt tilltals namn, men det reagera dem inte på, utan nä. Där fick jag mina gratulationer... Seriöst? Min ena vän hade tydligen ont om tid den dagen, men om hon hade fem sekunder att skriva en grattis hälsning på FEL fb så kunde hon väl tatt mobilen och skicka ett sms? Min andra vän, när klockan var 30min över midnatt (När min födelsedag var över) så får jag meddelande på messenger(!) om hon inte hade grattat mig idag och jag sa jag inte hade fått något och då såg hon att hon hade skrivit på min andra fb -.- 

Ja, jag vet att vi lever in en era av teknik och internet, men det är lite mer personligt att få ett sms eller messenger meddelande än en meningslös hälsning på fb. Man känner sig, i alla fall jag, lite mer speciell när man får ett meddelande till en och inte en status på fb. Sen om man skall vara väldig petig så e post i brevlådan ännu mer roligt, men det gör jag knappt själv så där är det lugnt. Hade det inte varit för alla sidor jag gillar och de jag har skapat själv skulle jag ha stängt ner fb helt, men ack ja...

Jag ber så jävla mkt om ursäkt för att jag smsa dig pappa och fråga om du var på hemvägen för mamma hade ont. Så hemskt ledsen att du kände att du inte kunde tanka. Att du måste klaga på alla mina saker som råka stå i vägen nu när han köpt hem kött som han ska dela på sen. Att kattboxen till katterna är bara slöseri... Det känns så bra att veta att jag var dum som smsa pappa när mamma mådde dåligt. Ska aldrig ske igen. Jag vet bättre nu.