Dear Blog... Andra gången som jag fastnar i snö denna månaden. Varför skulle jag? Jag såg att vägen såg mysko ut fast trodde den var bättre sen men nä då, tydligen sämre för den som skulle komma och hjälpa kunde inte och nu måste man vänta på bärgaren igen... Blä, jag fryser om min högra fot, tårna är iskalla :/ me no like... Sen har man en efterhängsen förkylning som ej försvinner... Hängt i typ sen november och jag va redan trött men nu orkar man ju knappt upp. Gick och lade mig 7 somna med det samma och vaknar strax innan 16 asså nä det e för lång tid... Bleh bluh blah... Min fot e kall -.- vill hem... Inte tycka om jobb idag -.-

Dear Blog. This post shall be in English because I feel like it. Anyway...

I count two things, well three, but mostly those two things that could be potential causes for why I feel so fucked up.

Number 1: In kindergarten I was rather late to start using the toilet instead of potty if my memory serves me right. Anyway, this one day I just really have to pee and dont want to bother anyone so I decide to conquer my fear of the toilet (most likely I was scared of the height), so I climbed the thing and did my buisness. I then left the bathroom and planned to go on with my day, but oh no. A teacher catches me and starts showering me with compliments and next thing I know I got my jacket on and is forced to a victory lap around the building. I was so embarressed. She would tell everyone what I did... It felt like more of a punishment then a reward... Anyway, I still manage to keep some of my pride and I tell my parents and for a rarher long time "look at me, Im using the toilet" and after a while my parents got a little tired of it as the enthusiasm in their voices vannished... I got the message and shut up...

Number 2: In preeschool we had these bikes there to play with, three-wheelers. There wasnt enough for all so it was a bit of a compitition for those bikes, if you got one you simply didnt give it up till breaktime was over. Anyway, I had gotten a bike and I rode behind thw building cause I wanted a short break but still wanted the bike so I thaught I could hide out there for a min but no no, this guy comes up and tells me to give up the bike and I say no. He pushes me up against the Wall and strangles me in blind rage. (I swear it was almost like I was standing at the side watching)... Anyway he let go and took the bike and I couldnt stop crying, and was to scared to talk. But I told my parents and they told me to tell the teacher next day and at first they didnt believe me and The guy said he didnt remember and I dont know what happened next.

And Number 3 (not that I know if it belongs): my grandpa died when I was 5ish, my uncle died when I was 7ish my Mother nearly died on my tenth birthday, my great uncle died when I was 12ish and fathers Mother died a couple of years ago. Inbetween there my dog died, my father had a heartattack and my mom spent several tours to the hospital for treatment + plus I had a really bad concusion (caused by walking backwards and tripping so Kinda feel uneasy about walking backwards)... I guess all these events kinda got me scared of being close to people... 

But eh, I aint no expert... I just know something aint right in da head!

Over and out, Dear Blog...

Jag kan ta hand om mig själv. Jag kan faktiskt det! Du behöver inte smsa varje dag ooch fråga om jag inte ska upp. Jag är inte hopplös, jag kan ta hand om mig själv. Sluta stressa mig! Fattar du inte hur stressande det e? Att varje dag, behöva få ett sms precis som man inte kan något. Vad vill du att jag ska svara? Nej, jag tänker alldrig mer stiga upp? För snart är det mitt svar!

I hate myself for hating my mom... Dear blog, det e hur jag känner mig just nu, när jag sitter i mörkret, med tåror i ögonen och äter glass direkt ur paketet. Jag vet inte vad det är, morsan måste ha någon talang för det här för hon kommer alltid åt rätt knappar för att sätta igång vattenfallet, hon påstår att hon pratar normalt, men det gör hon inte. Inte sen senaste gången hon nästan strök med. Efter det är det som hennes muskler eller vad det än nu e har försvagats och hennes röst inte lika klar. Jag medger att jag tidigare har haft problem att höra, men då var jag inte fokuserad, nu när jag hör det svaga ipet från hennes röst försöker jag skruva ner volym på spel eller sånt men jag måste anstränga mig för att höra vad hon säger, sen är det mitt fel och pappa får en släng. Jag har försökt säga innan, men hon lyssnar inte... Jag orkar inte med mer

Dear Blog, nu har morsan en sån där dag igen då hon e jobbig. Först väcker hon mig redan halv tre med sms och undrar om jag inte skulle stiga upp. Jag brukar vakna vid tre... Sen så drar jag mig lite innan jag går på dass och när jag sitter på dass så bara smsar hon igen och frågar om jag inte hade jobb och göra och jag smsa tillbaka att det vet jag att jag har, och hon bara det börjar blir mörkt och jag ville bara skrika åt henne att far åt helevete. Jag kan faktiskt ta hand om mig själv, Så e jag klar med klädsel och toabesök och så går jag ner och gör mig redo för att arbeta, och så blir mamma sur för att jag int eåt ngt och gav mig det där långradiga talet om att jag måste äta det e inte bra om jag inte gör det och bla bla ba... Som om jag inte redan visste det men jag ville inte sitta i bilen med en uppkörd mage och ingen närhet till toalett... Speciellt inte nu när min mage har varit extra  syrlig för någon anledning. I alla fall, jag kommer iväg och gör jobbet och blir klar så kommer jag hem och värmer nudlar och en pizza till mig och så satte jag mig vid datorn för att raportera in arbetet. Så hör jag mamma bara: Skulle inte du ha kalkon, och jag bara jag tar sen när jag ätit lite och hon blir sur för att jag inte tog och värmde potatis sås och kalkon i micron...

För det första: Kalla potatisar som värms upp i micron smakar blä

För det andra: Jag var hungrig och ville ha något som jag tycker om

Och för det Tredje: Min familj vet mycket väl att jag inte är förtjust i varken Kyckling Kalkon eller andra fjädeerfä om det inte e rent bröstkött eller i polåggs form...

Ja, jag vet, jag e kräsen och det får jag höra var gång också när jag säger att jag inte tycker om något. Andra dagar så brukar morsan vara ganska lugn med det här men inte denna dagen, nä, nu är det värsta surkärringen... Ja jag vet, hon har ont och idag är väl en dag som e sämre än de andra men varför skall det alltid gå ut över mig? Räcker det inte med att pappa ska mumla något, eller vränga och vrida det jag säger för att försöka vara rolig? 

Hur skall jag orka hålla humöret uppe när allt bara e skit... Nä, nu ska jag njuta av en middag jag själv ville ha: Nudlar med grönsakssmak och en pizza caprisosa med en alkoholfri öl.

Hej där, Dear Blog. Tänkte detta kanske kunde hjälps mig lugna ner mig... Skriva av mig lite så jag känner mig mindre stressad. Tror det är det som fick min mage att bråka och varför jag får sånna skakningar så jag knappt kunde hålla mobilen... Ja, jag sitter på dass nu när jag skriver det här. Så vaddå? 

Bleh... Jag hatar all den här stressen, det tar kål på mig. Jag kan inte ringa mig sjuk bara för en liten grej. Kanske om jag fixa huvudet så kanske resten lugna ner sig med. Men hur? Kan man bara ringa vårdscentralen och säga att hej, jag är stressad, hjälp mig?  Jag gillar inte detta... Hatar att inte veta vad jag ska göra... Köpte mig en korsordstidning för jag tänkte det kanske skulle skingra tankarna men så får jag reda på att kranen har gått sönder i köket och så blev det mer saker i huvudet och Bleh... Jag borde nog få hjälp men hur går man ens tillväga?

Dear Blog, vilken underbar dag alltså, hela veckan har varit helt toppen! Krocka med bilen i måndags så den ej blev körbar och ett rådjur mindre som springer runt. Köpte ny bil dagen efter som man kunde stå själv på lånet för fast mormor betala en handpenning på 10.000kr Men det blev inte mamma glad över för att då tyckte hon att hon inte var värd något och bla bla... pappa fick köra mig till jobbet på onsdag och torsdag morgon, stanna hemma i tisdags för min axel gjorde ont efter krocken. Doktor gav mig muskelavslappnande så har varit lite dåsig. Underbart helt enkelt. Hämta min nya bil igår, en svart mercedes A150. Fan va stolt man känner sig, och vuxen. Snacka om att kamma in vuxen poäng, köra en merca och själv stå på billånet! 

Och så har vi ju de vanliga bråken med morsan, hon alltid skricka på mig och få mig att känna mig värdelös och bygga på berget av skuldkänslor. Hon sa hon inte hade fått bakelse idag... Det e ju Gustav Adolfs dag... då ska man äta bakelse. Så jag erbjöd mig att köra och köpa, men nej så kul skulle vi inte ha. Så mata hon Talking Tom med en bakelse och sa att han var den ända som fick a lite kul. Så sa jag att vi har kaka hemma, och du sa hon hur hon skulle veta det och jag sa att jag sa ju det precis och hon bara fortsatte hur ska jag veta det. Jag fråga om hon ville ha kaka, men hon sa nej. Så sa jag att hon sa ju att hon ville ha bakelse men nu ville hon inte det, hon sa det räckte med en skorpa så fråga jag om jag skulle hämta men näää då... 

Och jag med den nya bilen, hon har inte sett den för hon kunde inte se den genom fönstret på dass för att där var skydd så folk ej ska kunna titta in. Men det gjorde ju inget för hon var ju bara min mor. Dom där underbara skuldkänslorna är så trevliga. Får mig att känna mig helt värdelös. Precis som det ska vara. Barn ska vara värdelösa.

Bråka även men en chattkompis på nätet, som inte ville lyssna på vad jag sa men skit samma. Jag orkar inte hålla på. Kanske jag ska sluta umgås på nätet. Bli en äkta eremit för det är dit jag e på väg. Säger inget på jobbet om inte någon säger ngt först till mig, säger knappt ngt i affären när jag handlar, bara nickar och mmm:ar, om jag inte ska köpa cigg till morsan för då blir det: En limpa, långa röda Pall Mall. Den  längsta meningen som har någon betydelse för det jag säger hemma har ingen betydelse. Allt det gör är att göra morsan surare än vad hon redan e på vissa dagar eller inte ha ngn betydelse eftersom man aldrig får tala till punkt.

Jag e socialt handikappad.

Sen ett skämt, jag fattar inte varför de blir så upprörda men det e ju typ sant: I dagens ekonomi hade det varit billigare med en begravning än att köpa en ny bil. Skulle inte förvåna mig om de typ nästan hade tjänat på det med tanke på allt de kunde ha sålt av mina grejer. Jag försökte säga men nää du blev de så sura innan jag han avsluta: DET ÄR VÄL FÖR FAN VIKTIGARE MED DIG??? Men nä, ibland känns det inte så... För mig är matriella skador viktigare för jag vet hur dålig vår ekonomi e och vi har inte råd att byta bil bara för att man krocka. Men är man tvungen så e man.

Åh, underbara vecka. Fortsätt så... Enda possitiva från denna veckan, förutom mercan och vuxen poängen är att jag slipper Reklamen. Jag visste ju inte om jag skulle få en bil så jag mejla och sa jag inte kunde köra och det gick bra. YAY!

Men i alla fall, jag tänkte på något, Vad var det... eh skit samma, var väl bara en av mina värdelösa tankar som man lika gärna kan bajsa ner i toaletten och se hur de spolas bort. Jag e bäst när jag håller mun men inte ens det e bra nog.

Dear Blog... Jag vet inte hur mycket mer jag pallar innan jag bryter ihop. Varje gång morsan öppnar truten och pratar med mig vill jag bara skrika år henne att hålla käften. Jag fattar inte varför men jag blir så irriterad på henne. Speciellt vissa dagar. Dagar då hon låter som en "bebis" för att få mig att hjälpa henne eller dagar då hon bara bossar runt allt och alla och snäser åt en så fort man råkar öppna truten och säga ngt som hon inte gillar just den dagen. Men hade jag sagt samma sak en annan dag så hade hon fnittrat. Jag orkar inte ha silkeshandskar på hela tiden, jag orkar inte höra mamma prata om att allt gör ont överallt eller höra hon beklaga sig över att hon aldrig kommer någonstans. Jag orkar bara inte. Jag pallar inte. Vill bara slå dörren i skallen på mig själv så alla mina tankar kan sippra ut. Så jag kan vara ifred någon gång. Jag är aldrig ifred, aldrig ensam. Alltid håller morsan på och kalla på mig precis jag satt mig ner för att försöka slappna av. Precis börjat titta på ett program eller något så hör jag bara antingen i en svag viskar röst eller en barsk ton mitt namn eller ett kommando. Och sen när jag kommit igång igen efter gjort det hon ville så kallar hon igen. Jag vill inte mer. Jag vet att jag är barnslig och självisk och fa fan annars, men känna så som jag fast jag vet att min morsa e sjuk och böhöver hjälp knäcker mig. PLus att det känns som att jag ska behöva ta skulden för allt. Skulden för att Mamma råka snäsa lite eller be om något och lägga till "Om jag nu får" i slutet, så får jag säga till faran att det är mitt fel för att jag råka låta lite sur när jag öppnade munnen och yttrade några ord just en sån dag morsan tar allt på fel sätt. är det konstigt att man bara känner att man inte vill längre? Att man bara känner att allt är hopplöst och att man aldrig skulle ha stigit up. Jag hatar det här. Men jag kan inte säga något för då blir morsan sur och farsan blir inte särskillt glad i heller så får jag bara höra massa att det e mitt fel och att jag e lat eller att jag inte bryr mig om dem. Jag vet inte, kanske jag inte gör det, kanske jag inte bryr mig längre. Kanske e det därför jag själv börjar snäsa åt mina föräldrar då och då. Kanske hatarjag mig själv för att jag helt enkelt inte orkar bry mig. Jag orkar nite bära hela världen på mina axlar för det e så det känns. Jag är ung så därför skall jag klara allt. Jag pallar knappt gå upp ur sängen på morgonen. Ända anledning till att jag gör det e för att jag behöver gå på toa och sen blir jag uppe för jag orkar inte med att farsan kommer upp till mitt rum och bankar i väggen eller tänder den väldigt ljusa lampan i mitt tak och drar av mig täcket för att jag ska stiga upp och sen få höra att mitt rum e stökigt och att jag ska gå ner för att mamma behöver hjälp. Jag vill inte mer, jag orkar inte. Snälla låt mig vara ifred... De dagar jag får då mamma blir riktigt sur på mig bara för att jag råka säga ngt hon ej tycker om så hon inte pratar med mig på flera dagar, det känns som frihet men jag har alltid i bakhuvudet att mamma är sur på mig, de skuldkänslorna hänger över mig, trycker mig ner så jag inte kan njuta av friheten som också innebär sura blickar från farsan för att han får springa och hämta allt morsan brukar be mig hämta. En cigarett här, en flaska vatten där. Näringsdricka, kaffe eller varmt vatten. macka eller ngt papper. Och alltid i omgångar. Hon gör samma alltid, kvittar vem det är. Kan jag få en kopp kaffe säger hon? När hon får kaffet, gör en liten macka åt mig säger hon och frågar man vad hon vill ha så snäser hon åt en att ta ngt och skulle man inte fråga så får man se hennes blickar och miner när man tog något hon inte ville ha... Ingenting duger, aldrig någon uppmuntran, och skulle det hända att hon säger att "nu var du duktig" känns det först bra sen känner man sig förnedrar när man det känns som man inser att hon var sarkastig. Jag vet inte vad som e riktigt längre, jag vet inte om det hon säger på ett visst sätt faktisgt menar det hon sa på det sättet eller om där var någon sarkasm bakom det för att min hjärna har blivit paranoid för att den har försökt för länge med att försöka urskilja sämre dagar för katastrofiska dagar. 

Ja jag vet, jag är ett själviskt litet äckel som bara borde krypa tillbaka under stenen jag kom ifrån för jag är ingen människa, jag är en sur gurka som bara kräks ut meningar som låter som förolämpningar fulla med sarkasm och ilska.

Jag är en sur gurka, ingen människa.

En sur gurka som när man biter i får en att grimasera.

Som får en att spota ut en igen som något värdelöst.

En sur gurka som får dig att svära över att den fick dig.

Jag är ingen människa, jag är något som kräkts ut.

En grön äcklig sörja som ingen tycker om.

En sur gurka som man försöker sälja in.

En gurka som man inte ens själv tycker om.

Som blir en mottagare av allt du hatar.

Tills den sura gurkan hatar sig själv och säger:

Jag är ingen människa, jag är en sur gurka.