Jaha, det var klart som fan att bara för man har en bra dag typ ska det bli helvete sen, Dear Blog. Börja igår natt, morsan kom och bad om kaffe strax efter midnatt med tårar i ögonen för hon hade så ont i tänderna. Jag fick min paket då för att skingra tankarna lite efter morsan fått sitt kaffe. Strax efter går jag och lägger mig. Har en bra dag på jobbet, sista dagen jag lärde upp den andra på rundan. Kommer hem och går och lägger mig med detsamma för ingen e uppe. Vaknar vid ett fixar med nycklar och sånt via kontoret

 Stiger upp snackar lite med päronen, sätter mig vid datorn efter öppnat paket jag själv beställt som kom på posten. Spela spel på datorn, fick en god middag som jag åt vid tvn medans jag titta på Black Adder (humor i världsklass!). Spenderar resten av dan vid datan. Gick och lade mig efter midnatt vila ett tag sen stack till jobbet har en okej tid där med att bli upplärd på min runda jag ska ha och sen kommer jag hem tidigare än vanligt och möts av att mamma kallar. Jag tror att hon bara vill säga hej och beordra mig att laga kaffe så jag försöker vara lite glad då jag känner mig lite på humör så säger hon att jag ska kalla på pappa för hon har kräkt... Det fick morgonen att gå helt åt helvetet. Jaja. Förhoppningsvis blir det inte värre. Nu ska jag äta min frukost som jag tappat aptiten för men är ändå hungrig så ja... Goodbajs...

Dear blog. Känner mig paronid i dag. Det är som min morsa alltid vet när jag tittar på ett program på tv som jag är intresserad av. Antingen kallar hon på mig precis innan reklamen är slut eller mitt i så när jag kommer tillbaka till tvn är det reklam igen. 

På tal om reklam är väl bäst att blada den. 

Har föresten fått ny mobil. En Sony. Så långt diggar jag den.

Dear Blog. Igår var en ganska blä dag. Jag kom hem från jobbet och så det var rätt lugnt. Jag satt en stund i pappas säng och prata med morsan innan man gick och la sig. I alla fall, dags att sova, så tänkte vara snäll och bädda pappas säng, så råkade det bli en liten knuta nere vid fotändan och då säger morsan: Lär dig göra ngt ordentligt... Jag blev bara bleh... Det är tydligt att inget man gör duger... I alla fall. Jag vaknar och bara känner att jag inte vill stiga upp men som vanligt efter 7 timmars sömn så blir man pissnödig, så jag tvinga mig upp. Men fortfarande lite upprörd sen tidigare så jag tog med ett gosedjur som tröst. Vilket var nog tur för när man kommer ner så pratar inte föräldrarna med varandrs för ett typ "bråk" över mat. Pappa har ont ngn stans och som vanligt så säger han inte var så därför om mamma säger ngt på sitt vanliga sätt typ: får man ngn mat? Eller ngt liknande så blir han sur och tar och slänger lite med kökskåpsdörrarna och därför blir morsan sur och vägrar äta och så hamnar jag där i mitten utan att veta vad fan jag ska göra... Som tur e har jag lite jobb till eftermiddagen så jag tog det och körde ut. Strax innan jag kom hem fick jag ett sms där mamma skrev att jag skulle sätta in bringare med vatten för vattnet skulle bli avstängt och pappa hade inte tänkt göra det och bla bla... Bah... Blir så trött på det här. Jaja, skit samma. Är väl bäst att jag tar undan mattan som mamma bad mig annars får man väl höra hur man inte duger igen. -suck-

Dear Blog. Jag e så trött på det här. Man kan inte säga ett dugg numera utan att det ska tolkas på fel sätt. Jag fick ett paket idag och tog på mig det och då fick jag komentaren från min pappa att: Vem ska du städa hos?

Jag blev ledsen och råkade säga att jag inte ville se ut som en städerska och då börjar morsan: Vad e det för feö på dem då? Jag sa inget men hon bara fortsätter: joho, du lät nerverderande av dem. Jag börjar gråta och bara för det så säger morsan vem har nu vatt dum mot dig för att du ska vara på sånt humör

.. Ursäkta att jag råka sova dåligt, men hon kunde väl ha räknat ut att farsan komentar gjorde ont. Jag har inget emot städersker, jag hyllar dem för deras arbete då det är ett jobb jag aldrig själv skulle vilja ha, då jag e allergisk. Jag vet inte vad det e med mig. Jag borde bara hålla mun och gå och svettas ihjäl i mitt rum. Eller så kanske jag lyckas ramla och slå ihjäl mig. Jag har varit rätt klumpig senaste tiden. Slagit i mina fötter, gav mig själv nästan en lårkaka när jag gick in i sängstolpen, snubbla mig in i bilen så jag slog i överarmen i taket och lite sånt smått och gott..

 Kanske man har tur att ramla omkull och slå i skalet så man slipper det här. Jag önskar så att jag kunde vinna 25000 i månaden på triss så morsan och farsan kunde a råd att betala av sina lån så att jag kunde flytta hemifrån. Jag orkar inte mer snart. Jag vill vara ensam, ha egen kontroll över mig själv så jag kan ta saker i min egen takt och slippa allt tjat som bara gör att det tar längre tid. Nä, måste gå och handla nu. Mormor väntar på leverans...

Dear Blog. Aldrig kan man få någon uppmuntran till någonting. Jag titta på  en sänghimmel för jag tänkte det kanske hade varit bra, stänga ut ljus och kryp men nä, vad ska du med en sån till? Samla damm? Alltid, aldrig när man intresserar sig för något så får man stöd. Sa att jag skulle träna med sjukgymnasted och hon bara varför det? Jag sa att det var för att det onda i ryggen ej skulle komma tillbaka, och hon bara jaha... Jag vet att hon har det svårt men skulle ju va kul om hon blev glad för ngt man hitta på. Ritar jag något (Jag är inte den bästa på att rita det vet jag), får jag var gång: En snabb blick på pappret, ett nick och ett mmm innan ordet "Fint" muttras ut. Den enda bilden hon riktigt tycker om är en vattenfärgs skit jag gjorde i förskolan.. Känner mig så nerslagen var gång. Jag tycker det e kul att rita då och då, men är inget jag utvecklar då var gång känner man sig så usel... Och tar jag en fin bild med min kamera så är standard svaret numera: Åh va fin, den borde du skicka in till en tidning (eller ngt annat liknande morsan hört om). Jag vet inte... Hon har satt upp en bunke av mina bilder på väggarna, men på nått sätt känns det bara som en kompensation. Liksom hon gillar det inte men hon känner hon måste för jag e hennes barn eller ngt. JAg vet inte, jag orkar inte. Tankarna bara snurrar i huvudet. Till och med svårt att hålla reda på min egna lilla "drama"-show jag har i huvudet. Ja det e sant, jag fantiserar ihopa grejs i mitt huvud, har en egen story där inne. De e de enda stories jag får ihopa numera, knappt. Men, ja, skit samma. Mitt sinne e mitt, även om det ibland rycks bort en bit då och då.

Dear Blog, snälla säg mig vad som e fel på mig. Jag älskar morsan men varje gång hon börjar tala om sina krämper vill jag bara skrika eller stypa henne, bara  något för att få tyst på henne. Jag orkar inte, jag vet redan att hon har ont överallt.

Hon kallar på mig frågar varöfr hennes arm svullnat upp så helt plötsligt, jag vill bara skrika rakt ut: Hur fan i helevete ska jag veta det? men istället ryckte jag på axlarna, sa ngt som verkade passande och för att byta ämne fråga jag om hon skulle ha ngt till kaffet, då börjar hon snacka om sitt exem på tummen. Så efter några ryck till på axlarna fråga jag en gång till, kortare och lite mer bestämt: Macka? Äntligen fick jag slut på hennes tjat om hennes kramper men så fick jag lyssna på om hon inte hade ätit mer än hamburgar-bröd till midda för att hon inte tyckte om smaken på köttet och om hur pappa inte märker ngn skillnad. Kanske var där ingen skillnad, mamma brukar ju ha konstig smak i munnen men bara för att få slippa lyssna på det så höll jag med, jag var inte själv förtjust i maten men jag var inte hungrig och då är allt svårare att trycka ner, men man måste ju äta.

I alla fall, hon fick sin macka och kaffe, men så kude hon ju inte hålla koppen bara för hon hade smort in händerna med handkräm. Hon hade beställt kaffe, då hade hon väl kunnat vänta med smörjningen till efteråt? aja... jag ska bara slå huvudet i väggen ett par gånger så kanske jag kan släppa det här genom att banka vett i skallen.

Dear Blog, vill bara säga att jag har kommit fram till att jag är en värdelös råtta som bara frodas på andras bekostnad och duger bara till att förstöra saker. Det var allt

Dear blog... E det verkligen så svårt att öppns truten och säga ett eller två ord? Morsan bara peka med tummen mot väggen. Hur fan ska jag veta att hon menar att jag skulle ta koppern? Speciellt när jag knappt kan hålla ögonen öppna. Farsan han bara: men du får väl börja fatta lite?

Fatta sj! Hur ska jag veta ngt när jag inte fått veta det innan. Hon kunde ha ställt koppen på byrån istället. Då hade det räckt att peka men peka mot väggen eller nattduksbordet där det står miljontalsgrejer... Asså seriöst. Öppna truten! Och det e inte bara detta, massa annat liknande grejs och så blir de sura på mig och får mig och känna mig dum i huvudet bara för att jag inte fatta första gången. Jag behöver muntliga instruktioner inte väganvisning med gestrilikationer (gestikulera).

Nä e väl bara jag som e ett jävla värdelöst miffo. Om man bara kunde somna och slippa stiga upp. Det hade varit skönt.