Dear Blog, toppen dag idag -.- Har mått lite dålig  i magen ett par dag, och kände mig bättre idag. Vilket jag var, tills jag steg upp. Mamma sms att jag skulle komma ner, när jag kommer ner storbölar hon för hon fick så ont i tänderna och så stressa hon upp sig. Visste inte vad jag skulle göra, känner hur jag blir mer och mer stressad. Fick henne i alla fall att ta värktablett och andra halvan av hennes lugnande. Så drog jag igen gardinerna och mamma bad mig starta skivan. Jag vet inte om hon är lugn nu men hon ska i alla fall försöka sova... Men det värsta var nog ändå när hon bad om att få gå bort och jag svara att nu stressa hon upp sig ännumer. Ugh, vet verkligen inte vad jag ska göra när mamma är så. Pappa var ju inte hemma i heller så blev mer stressigt. Och just när det ser ut som mamma ska försöka sova börjar den andra katten gala så hjärtskärande vid dörren för att få komma ut. Men jag vågar inte gå ut nu med han så tog borsten, det verkar ha fått tyst på honom för tillfället i alla fall...

Dear Blog... Ja den här dagen starta ju bra. Kände mig nått så när på humör när man kom hem från jobbet i natt, märker dock när jag går och lägger mig att magen är lite knäpp (förstoppad). Har nog vaknat ett par gånger med fruktansvärt knip, från luft och annat som inte vill komma ut, men varit så trött att jag somna igen. I alla fall, mamma smsa och fråga om jag kunde hjälpa henne med datorn, så jag steg upp. Hade sånt där knip, men jag brukar ha lite sånt när jag vaknar, har ju ändå sovit ganska länge så blåsan var full. Det lätta lite att kissa så jag kom ner, men väl nere kniper det något hemskt så jag blir nästan dubbelvikt. Så får gå tillbaka upp, fast tog ju sin lilla tid att komma upp för morsan skulle ju babbla om hur duktig hon hade varit idag och om datorn funka bla bla. Sitter i alla fall på dass, ja, det har kommit ut (promenaden i trappan hjälpte väl -.-), men vågar ej resa på mig riktigt än, mest för försäkerhets skull... Ack ja, och när jag väl kommer ner så kommer jag väl få i näsan att jag måste ut och röra på mig, men jo visst, men va fan, jag orkar knappt ur sängen. Enda anledningen att jag lyckas ta mig till jobbet är för att jag ej vilar på kvällen innan nattens arbete... Jag vet inte vad det är. Nu spänner det igen... Det blir nog en bra stund här på övre dass...

Dear Blog. Aldrig är det nog. Har hjälpt till att städa, byta gardiner, hämtat saker hit och dit, men nä. Alltid är det någon grej. Ja, morsan bad mig om att hjälpa henne putsa fönster, men hon sa också när hon fått upp gardinerna att hon skulle försöka sj och pappa kan ju alltid räcka ut en hand. Men nää, nu fick jag höra att vrf hade jag inte gjort det. Vi skulle hjälpas åt. Inte fan vet jag hur man putsar fönster men nu får jag väl göra det i alla fall. -.-

Och så ska jag få höra allt också, mammas klagan på allt. Nu gjorde pappa si och så, jag vågar ej lämna bort grejer när han ser,varför kan han inte göra si och så... Mamma är inte lätt att tas med, allt ska göras på hennes sätt men det går ju inte att säga ngt för då blir hon sur och det är vårt fel... Sen så ska hon klaga om sina smärtor hit och dit, en öm knuta här och där och så alltid med det här "känn!"... Nej mamma jag vill inte tafsa på dina kalla fötter eller ömma knutor. Och sen skulle hon ha pratat med mormor så bara blir det hon hör ju inget, och så skulle hon tjata om ditt och datt... Gah, och skulle det vara om mig så antingen säger hon det rakt ut, vilket jag förmodar är bättre än att hon står och pratar med pappa, I låg röst med ändå tillräckligt högt för att jag ska höra det, eller så beklagar hon sig för mormor och så ska jag få höra det på det hållet, eller så kommer pappa rasande till mig och kallar mig dum eller ngt för jag inte gjort ngt som jag inte visste om att jag skulle göra...

Ugh, min största dröm är att ha ett eget ställe, jag bor där, men påa dagarna är jag hemma och hjälper till så jag åtminstone kan få ha kvällarna för mig själv... Suck... Att drömma om att få slippa sina föräldrar bara för nga timmar är väl dumt...

Dear Blog. 

Jag är så trött på att höra att jag är barnslig över något jag inte kan hjälpa. Ser jag flytande illaluktande diarré kattbajs på golvet e det väl inte så jävla svårt att förstå att kräkreflexen starta. Jag kan inte hjälpa det. Jag försöker att inte, men det är som sagt en reflex... Vissa har väl en mer aktiv än andra... Jag kräker inte upp något utan det är bara tomma ljud som kommer men ändå, det är så jobbigt att varje gång behöva få höra att jag är löjlig, barnslig och annat smått och gott i den kategorin... Ugh, som jag inte redan hata mig själv tillräckligt...

Dear Blog, it's time again. Hi... Bleh. Dags att hata sig själv. Gick för att stänga fönstret i badrummet för morsan skulle duscha. Jag tyckte hon sa att jag skulle lägga tröjan i tvätt men tydligen skulle jag prova den först. Varför? Jag ville inte ha den och det vet hon om. Har ingen betydelse att jag kunde sova i den. Hade aldrig tagit den på mig ändå. Så bara för jag råka mumla att jag aldrig skulle använda den så blev jag anklagad för att ha dåligt humör. Hallå? Jag har liksom precis stigit up. Jag är inte speciellt vaken, så nej det är inte dåligt humör bara dålig tajming. Jag är trött, men det fattar dem inte. Jag är alltid trött så visst ibland har jag kanske lite kortare stubin än vanligt men att jag råka säga ngt i en liten högre ton bara för jag är trött på att ingen lyssnar så blir man målad som en bitch med dålig attityd. Sen beror det på dag också. Säger man en sak en dag skall det förvrängas och vridas så det får en helt annan mening än vad det egentligen hade och så får man skäll. Andra dagar möts man med ett skratt. Man vågar ju inte säga ngt men då blir man anklagad för att vara sur och då är det också fel. Jag fattar inte vad de vill! Jag vill bara härifrån. Ha ett eget ställe med ingen som kallar på mig var femte minut, ett ställe där jag kan få ha lite lugn och ro och slippa oroa mig för hur jag ska bete mig just den dagen.

Dear Blog. Jaha, då hade man nästan ihjäl morsan då... Satt i soffan bredvid farsan som tittade på cowboysarfilm på högsta volym och jag spela spel på mobilen och hade hörlurarna i. Mamma kommer in i vardagsrummet och frågar om vi är helt döva, jag trodde först det handla om att tv var högljud men nej, tydligen hade mamma bankat och ropat på hjälp flera gånger... Mamma lämnar rummet och går in i sovrummet och pappa ber om ursäkt för han inte hörde men mamma var mer sur på mig för varför skulle jag ha hörlurar på mig...

Jag får inte och kan inte göra något, jag måste sitta i givakt och vara redo för allting... Jag pallar inte pressen, jag vill ha lite tid för mig själv men det finns inte... Sen så för att göra saken värre så börja morsan med det där " det e ju bara jag, det har ju ingen betydelse om något händer mig". Jag kände mig redan urusel, nu sitter jag i soffan och vågar knappt röra mig med öronen på spänn. Stängde av ljudet på min telefon, pappa stängde av tvn och vankar av och an precis som han är på vakt också... Jag vet att mamma är stressad för hon skall ut i morgon och det gör hela saken värre för hon är på sämre humör, men det gick ju bra... Mamma kan göra vissa saker men hon agerar precis som hon inte kan någonting, och oftast gör vi det åt henne så hon tränar aldrig upp sina muskler och när hon blir sur och tar i saker själv så klagar hon över smärtor sen... Jag hatar mig själv för att jag tänker så här, min morsa är sjuk och svag, jag ska hjälpa henne, det bara är så. Men det är svårt eller kanske inte. Det är bara att stänga ner sig själv och bli en nickedocka med butler-egenskaper. Men du blir morsan sur för man ser så sur ut och då får man höra att hon inte vågar be om hjälp för jag ser så arg ut. Jag är inte sur eller arg, jag försöker bara göra mitt bästa att lista ut vad hon vill att jag ska göra...  Jag måste vara en stor besvikelse. Bara en soffpotatis med ett deltidsjobb som knappt drar ett strå till stacken. Jag är inget värd, jag bör behandlas som den skithög jag är. Jag hatar mig själv, och jag hatar mig själv för det...

Dear Blog

Mitt ben gör ont igen, kan knappt gå utan att smärtan sprids i hela benet, kan inte försöka undvika stödja på benet heller får då gör det ont i vänstra benet också.

Trodde också jag höll på att bajsa på mig i morse, magen stood och spände men jag tryckte ej tillbaka för det brukar lätta på trycket om det får flytta på sig av sig själv, det var väl en luftbubbla men det kändes som något kom ut så fick köra till toaletten. Antingen så var det luft eller så hängde bajset kvar i röven, inget hamna i byxan... tur va väl det. Sen bara tillbaka till jobbet... Som också strulat, fick inga sydsvenskor igår, så idag fick jag dela ut både gårdagens och dagens, vilket resulterade i ca 250 sydsvenskor... + de 200 ystor som skulle ut och de 60 DN och 60 SVD som också skulle ut... sen en hell packe DI... 30 stycken... Var inte lätt att möblera men jag hade bestämmt mig för att jag inte skulle behöva gå ur bilen för att hämta tidningar... Det bråka självfalldigt med mig lite grann, vissa tidningar ville ju inte ligga kvar där man lagt dem om man råka ta en kurva lite för hårt eller tryckte för hårt på gasen så det blev ett ryck i bilen eller om där var en håla någonstans... Men tidningarna kom ut, även om jag fick 40 min övertid... Jag fattar inte hur de räknar... Asså jag trodde de räkna ut tiden beroende på hur många tidningar man har, då logiskt tänkt, ökar tidningarna borde man få mer tid, inte samma tid och fler tidningar... Men glada nyheter, jag brukar ha en timmes övertid men tack vare "sommarinflyttningen" (som har pågått mer eller mindre sen Maj) fick jag från den 7 juli hela 15 min extra tid på mitt distrikt... så blir väl bara 40-45 min övertid i framtiden... Sen strular de med posten också, de distrikt på min utgångspunkt som har haft post sedan innan, de får ut sin låda även om där bara är 2 brev i den, medan vi som nyligen fått post får 3-9 lådor post 2 dagar i veckan... Det kan ju inte stämma i heller, eller är det bara jag som e dum i huvudet kanske...

Sen är jag ivägen. Inga saker som tillhör mig har något värde alls. Allt jag har och använder är ivägen. Det är alltid mina grejer som skall flyttas. Datorn är min, det är min plats men inte ens där får jag ha mina grejer som jag vill. Allt är i vägen och allt skall alltid flyttas på utan att någon informerar mig, så måste jag leta och fråga så blir de sura på mig. Jaja, jag kunde lagt det någon annan stans, visst. Men det är min plats och mina grejer, förtjänar jag inte att få veta var de bokstavligen kastar mina grejer? Jag kan inte säga något i heller om det för då skall jag guilt-trippas... Jag har köpt en ny hårdisk men saknar en sladd för att kunna koppla den så jag ställde grejerna till sidan i tron om att morsan fick plats, sen råka jag väl säga något om att jag aldrig får veta var mina grejer tar vägen och då börja hon med, men uräkta då, jag tar plats jag fick inte plats här.... Ja men hur fan ska jag veta det utan att någon säger något? Jag hade kunnat flytta på det själv, men nä... Utskälld skall man alltid bli, få känna sig som man är i vägen, att man är värdelös och inget man har är värt något. Och sen skall man guilt-trippas för de måste vända så jag ska tro att jag tycker att de är ivägen, att allt är mitt fel, att jag ska hata mig själv för att de förslker få mig att tro att jag hatar dem... Men jag är väl bara paranoid, allt är väl mitt fel. Jag är inte så OCD-ordningsam som morsan är, jag gillar inte när all ligger exakt där de ska va, jag vill ha lite stök, då trivs jag men jag skall tydligen inte trivas. Jag är en parasit, jag ska inte göra mig hemmastadd där jag bor, jag skall utrotas, tryckas in i ett hörn, formas efter resten av hushållet. Jag får inte vara min egna person, jag får inte ha "a mind of my own".

Sen är det jobbigt att stiga upp nu för tiden, jag har inte orken eller så är det viljan som är avsaknad, jag har svårt att veta vilket. Jag har tagit levaxin i 4 år men fast de säger att mina prover ligger bra så blir jag sämre. Jag har gått upp ytterligare i vikt fast jag knappt äter något, ingenting är kul längre. Skulle jag hitta något så antingen tröttnar jag eller så tas den lilla glädjestuden ifrån mig. Allt saknar mening, har till och men ändrat på min dyngsrytmn så pass mycket att jag skall slippa gå och vila innan jag skall till jobbet för att jag vet att jag inte kommer komma upp. Snooza är min vän och fiende, likaså mig själv.

Dear Blog... Jag hatar allt och alla... Eller ja kanske inte men definitivt min mage... Jag hade tänkt handla, min mamma hade sett ngt i ett reklamblad som hon skulle vilja ha och när jag kommer till affären sätter magen igång och krampar så jag får gå ut igen och sätta mig på deras toalett. Då lugnar sig magen så jag kan i alla fall ta mig igenom den affären snabbt. Jag trodde det var lugnt nu så kör till nästa affär, går lugnt runt och tittar och vad händer inte då? Jo då börjar magen krampa igen, jag blir kallsvettig och känner paniken komma för att det känns som jag ska göra på mig. Rusar genom affären, får tag på det mesta jag skulle ha, det jag visste var det var sen till kassan där man självklart får vänta och står och kniper. Slänger ner allt i en kass går ut och kör hem, gråter en skvätt under turen. Dan blev liksom bara förstörd, men det skulle jag väl ha räknat med. Kände mig typ på humör i morse trots åskan, då skall det självklart bli pannkaka sen...

Kommer hem, mamma säger jag var hemma tidigt, jag berättade vad som hände och sa det e inte kul. Då vänder hon det till sitt och säger hon har tandvärk...

Min mage krampar fortfarande. Jag sitter på dass nu när jag skriver det här. Diarré e det väl, vatten och luft och så står det och krampar... Jag vill bara storböla. Vrf finns det ingen som kan hjälpa mig... Doktorn sa jag hade ibs, nämen så bra då, inget att göra liksom... Får väl sluta äta och bara inta typ flytande föda. Det brukar gå för det mesta typ... Men kom ut nu vad det än e som sitter där... Jag orkar inte ner, jag vill inte!  Jag vill inte behöva springa hem var gång man tänkt sig göra ngt roligt bara för att magen inte vill som jag vill... Jag vet att jag inte har mkt till liv, att det roligaste är att få komma till ngn affär och se vad de har för roligt, men den lilla underhållningen skulle jag gärna vilja kunna utföra utan att det ska behövas känna som jag ska bajsa på mig... Toppen, nu blir det böl igen...