Dear blog... Again with the guilt trip... Hur i helvete ska jag veta att morsan plannerade att möblera om köket när hon inte säger ngt. Kunde ju sagt ngt men nä istället ska hon få mig att må skit i efterhand för att hon gjorde reklamen och fick ont i ryggen. KOMMUNIKATION! Finns det ordet ens i ditt ordförråd? Seriöst... Sluta trycka ner mig i efterrhand... Undvik det med att säga i förrväg era planer... Och en sak till, det e bara du som tycker det e skitigt... Seriöst, står en sak på fel plats så ska man tvunget höra hela tiden "här ser ju ut som kriget" eller "e där ingen som ser skiten?" eller "måste jag göra allt själv?" men seriöst... Överdriva är hon bra på... Hon e som Monica i Friends... Om inte värre... Spänn av, sluta vara så petnoga, det blir bra ändå. Och sluta med "bara för att jag e sjuk behöver jag väl inte leva i en svinstia"... Hallå! Farsan e sjuk också. Du ser inte han klaga, och jag är inte den sjukaste människan men ändå... Knock the guilt trip off...

Dear blog... Jag behöver skriva av mig lite.

Vet inte hur jag ska börja... Men vi kan väl börja i den vanliga änden med att ngt e fel på mig. Det måste ngt vara. Jag har ingen lust med ngt, jag bryr mig inte om ngt men får ändå skuldkänslor. Jag kan inte säga ngt utan att de tar det på fel sätt. Säger jag ngt på ett skämtsamt sätt så säger de att jag sa det på ett annat sätt... Säger jag ngt annat så tolkar de det på fel sätt. Kvittar vad det e jag säger så blir det fel och får höra långradiga tal om hur jag är lat, inte bryr mig och att de aldrig får ngn hjälp. Men ursäkta mig, jag har försökt säga en miljon gånger att säg vad jag ska göra så gör jag det. Men då får jag det i öronen att de inte ska behöva säga det, men det e det de ej förstår. Jag måste ha ngn som säger att gör nu det eller detdär så jag kan få in det så att jag kanske en dag bara gör det sj. Där e ngt som ej stämmer i min skalle men det är kanske inte så konstigt. Var gång jag gör ngt, nä du ska göra si och så, men gör nu så, men du kan ju ingenting, och tack men hade du gjort det si och så hade det gått fortare och bla bla bla... Jag måste väl lära mig sj på mitt sätt innan jag kan börja expremintera på andra sätt. Har ni aldrigt hört uttrycket: Lära sig av sina misstag? Allt det här konstanta nertryckandet och konstanta sättet att få mig att få skuldkänslor... Jag orkar inte. Känns som jag har en större börda än vad det skulle behövas kännas som. Ja jag vet ni är sjuka och har ont, men snälla sluta få mig att må dåligt för att jag e "frisk".

Men nu lämnar vi det... Nu tar vi reklamen... Ja låt oss klaga på den. Det e mkt bättre, för inget e ju fel på det andra... Nä allt e som det ska... Jag gör aldrig ngt, de små saker jag gör har ingen betydelse alls... Jag svär morsan gör det för att driva mig till vansinne... Hon har tendensen att be mig hämta ngt... Sen när jag gjort det, Åh kan du hämta det? Så var det på samma ställe, så får jag gå en gång till. Och det är inte så att det r ngn enstaka gång utan nä... Varenda jävla gång nästan... Men jag kan inte visa att jag är irriterad för då blir hon sur och pratar inte med mig och hon vet detta så därför spelar hon ut detta kort... Och en annan sak, hon gör sig ofta ynkligare än vad hon är. Jag vet hon är sjuk, hon har dålig rygg och andra problem men ibland undrar jag om det inte bara e för att trycka extra på de där skuldkänslorna som man redan bär... Och det är inte bara mot mig, farsan får det också i nacken ett par gånger... Nä men tillbaka till reklamen... Enda jag har att klaga på där är att denna vecka e det skitmycket på ena rundan men det ska väl gå även om jag ska sitta halva natten...

Plus mitt förbannade ben börjar göra ont igen... Kanske mmuskelinflamationen e tillbaka... Men det har ingen betydelse... Jag har ingen betydelse... Ska bara nicka och se glad ut.

Jaja... Tack för att jag fick skriva mitt patetiska inlägg, jag vet andra har det mkt värre vilket får mig att må ännu sämre för att jag känner som jag känner... Jaja tills nästa gång... Får väl hugga i den förbannade reklamen.

Dear Blog... Har bara en kort sak att säga

Kära mamma, ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag såg en dvd med pappa, det var inte min mening att ha lite kul. Ska försöka att undvika framtida glädjeområden.

Dear Blog... Jag hatar allt just nu. Jag vet att det bara är min farbror och min mormor men varför ska de alltid racka ner på mig inför dem. Det e så pinsamt och gör så ont. Jag orkar inte med allt tjat allt förnedrande...

Dear Blog... Jag är så trött på det här... Jag ska alltid äta rester eller dricka upp de sista i en flaska... Det är så irriterande... Jag tog en slurk ur mammas nyöppnade pepsiflaska. En munfull, EN bara pappa blir sur går ut i köket och tar ut den gamla pepsiflaskan i kylen med lite läsk nere i bottnen helt avslaget så att säga. Ingen kolsyra bara blä. Det får jag tydligen dricka men inte ur det "färska"... Och sen när vi åt middag. Mamma orka inte äta upp och frågar om jag ville äta upp sista potatisen på hennes tallrik... Jag sa nä och slapp denna gången. Men annars försöket de bara trycka ner i mig. En potatis eller en korv eller en köttbulle kvar de vänder de sig alltid till mig. De kunde inte själv göra det utan nä, alltid jag som ska tvinga i mig de sista... Inte konstigt att man är tjock.

Sen en annan sak som är ytterst irriterande. Varje gång vi har ätit ngt och pappa plockar undan så tar han undan allt utom min tallrik. Men skulle jag göra det skulle det bli ett jävla liv oxh skulle jag påpeka min tallrik så hade det blivit ännu värre liv... Blääääääää...

Orkar ej... Och nu e jag tvungen att titta på en gammal en film från 33... Jag är inte så intresserad av dessa men då blev mamma plupp sa hon att hon inte fick se så var tvungen att se... Suck...

Dear blog... Jaha då var det dags igen men pappa denna gången... Alltid jag säger vänds till ngt annat... Jag sa jag kör tidningar till min farbror pappa bara: ja det är väldigt duktigt att köra en tidning >.< och sen godisskålen... Jag tog ett par bitar och han bara ät inte upp allt... De e fan jul låt mig äta! Jag hatar julafton...

Dear Blog... Ännu än dag av skit... Började med att imorse på arbetet hade jag en liten olycka. Kom för nära en trapp och bilen gick itu lite grann... Sen hemma är mamma fortfarande kall mot mig... I alla fall går och lägger mig. Halv tolv ringer doktorn och säger hon ska skriva ut värktablett... Vid halv 2 ringer de från arbetet och frågar hur det e och sånt efter imorse... Sen går jag ner ger mamma och pappa sim bröllopspresent men hon tittar knappt åt den... Inget stort men ändå... Men jaja... Sen får jag höra att jag inte bryr mig om henne... Eller ngt annat från den delen... Nähä... Det kanske e sant... För varför skulle jag bry mig... Inget jag någonsin gör duger, säger jag något tas det på fel sätt. Jag har väl gett upp... Till slut kommer jag väl sluta bry mig helt. Bli helt avskärmad, tillbaka dragen... Bara ett tomt skal men mammas röst ringande i öronen att jag är värdelös... Alltså något måste ju vara fel på mig eller hur? Jag vet där är många med andra problem ute i världen, mkt värre än det här... Men denna psykiska mobbning som jag faktiskt tror att det är... Eh... Kanske ska ta ett exempel... Mamma börja lite med reklamen och sen titta hon på diskmaskinen... Jag sa den var färdig och då sa hon åt mig att göra ngt åt det... Visst lugnt så långt. Sen när hon ska gå så säger hon att om jag ville se så fanns ojdå en till på svts öppna arkiv. Jag blir glad andas ut och tror det ska vända till det bättre nu. Sen går hon in i det andra rummet och set min kläder och säger lite surt att hon vill bli av med dem och undrar varför jag ej tagit ner korgen. Jag sa jag glömde och då börjar hon med att jag glömmer allting... Kanske inte låter så hemskt men tänk dig, först är man på spänn för att mamma är lite sur på en, sen säger hon något som liksom får en att släppa det lite grann och då passar hon på att dänga in en smäll så att säga... Vet inte ens om hon e medveten om vad hon gör men eh... Skitsamma... Det är väl bara jag... Något e ju fel på mig. Det har pappa sagt för ett tag sedan så det e väl bara jag som är dum i huvudet...

Dear Blog... En sån där dag igen... Kommer hem från tidningarna säger hej till mamma. Hon svarar knappt tillbaka... Redan då känner jag något inte stämmer. Sen gick jag för att byta om mamma var där hon bara :du e bara borta, jag får aldrig någon hjälp... Är jag en sån dålig mor så jag inte förtjänar någon hjälp... Jag försöker få in det i skallen på henne att hon ska säga vad jag ska göra men hon vill ej fatta... Kom bara igen ska inte behöva du kan väl se själv... Inte fan tänkte jag på att tumlaren hade varit igång när jag gick och bytte om mitt i natten... Jag orkar inte... Jag vet att min mamma har ont och känner som allt är emot henne men det hjälper inte att hon tar ut det över mig. Då blir jag arg och ledsen och då blir det fel och så tar mamma åt sig mer än vad hon behöver... Jag pallar inte trycket... Jag kommer aldrig fungera normalt...