Dear Blog... Jag vet inte hur mycket mer jag pallar innan jag bryter ihop. Varje gång morsan öppnar truten och pratar med mig vill jag bara skrika år henne att hålla käften. Jag fattar inte varför men jag blir så irriterad på henne. Speciellt vissa dagar. Dagar då hon låter som en "bebis" för att få mig att hjälpa henne eller dagar då hon bara bossar runt allt och alla och snäser åt en så fort man råkar öppna truten och säga ngt som hon inte gillar just den dagen. Men hade jag sagt samma sak en annan dag så hade hon fnittrat. Jag orkar inte ha silkeshandskar på hela tiden, jag orkar inte höra mamma prata om att allt gör ont överallt eller höra hon beklaga sig över att hon aldrig kommer någonstans. Jag orkar bara inte. Jag pallar inte. Vill bara slå dörren i skallen på mig själv så alla mina tankar kan sippra ut. Så jag kan vara ifred någon gång. Jag är aldrig ifred, aldrig ensam. Alltid håller morsan på och kalla på mig precis jag satt mig ner för att försöka slappna av. Precis börjat titta på ett program eller något så hör jag bara antingen i en svag viskar röst eller en barsk ton mitt namn eller ett kommando. Och sen när jag kommit igång igen efter gjort det hon ville så kallar hon igen. Jag vill inte mer. Jag vet att jag är barnslig och självisk och fa fan annars, men känna så som jag fast jag vet att min morsa e sjuk och böhöver hjälp knäcker mig. PLus att det känns som att jag ska behöva ta skulden för allt. Skulden för att Mamma råka snäsa lite eller be om något och lägga till "Om jag nu får" i slutet, så får jag säga till faran att det är mitt fel för att jag råka låta lite sur när jag öppnade munnen och yttrade några ord just en sån dag morsan tar allt på fel sätt. är det konstigt att man bara känner att man inte vill längre? Att man bara känner att allt är hopplöst och att man aldrig skulle ha stigit up. Jag hatar det här. Men jag kan inte säga något för då blir morsan sur och farsan blir inte särskillt glad i heller så får jag bara höra massa att det e mitt fel och att jag e lat eller att jag inte bryr mig om dem. Jag vet inte, kanske jag inte gör det, kanske jag inte bryr mig längre. Kanske e det därför jag själv börjar snäsa åt mina föräldrar då och då. Kanske hatarjag mig själv för att jag helt enkelt inte orkar bry mig. Jag orkar nite bära hela världen på mina axlar för det e så det känns. Jag är ung så därför skall jag klara allt. Jag pallar knappt gå upp ur sängen på morgonen. Ända anledning till att jag gör det e för att jag behöver gå på toa och sen blir jag uppe för jag orkar inte med att farsan kommer upp till mitt rum och bankar i väggen eller tänder den väldigt ljusa lampan i mitt tak och drar av mig täcket för att jag ska stiga upp och sen få höra att mitt rum e stökigt och att jag ska gå ner för att mamma behöver hjälp. Jag vill inte mer, jag orkar inte. Snälla låt mig vara ifred... De dagar jag får då mamma blir riktigt sur på mig bara för att jag råka säga ngt hon ej tycker om så hon inte pratar med mig på flera dagar, det känns som frihet men jag har alltid i bakhuvudet att mamma är sur på mig, de skuldkänslorna hänger över mig, trycker mig ner så jag inte kan njuta av friheten som också innebär sura blickar från farsan för att han får springa och hämta allt morsan brukar be mig hämta. En cigarett här, en flaska vatten där. Näringsdricka, kaffe eller varmt vatten. macka eller ngt papper. Och alltid i omgångar. Hon gör samma alltid, kvittar vem det är. Kan jag få en kopp kaffe säger hon? När hon får kaffet, gör en liten macka åt mig säger hon och frågar man vad hon vill ha så snäser hon åt en att ta ngt och skulle man inte fråga så får man se hennes blickar och miner när man tog något hon inte ville ha... Ingenting duger, aldrig någon uppmuntran, och skulle det hända att hon säger att "nu var du duktig" känns det först bra sen känner man sig förnedrar när man det känns som man inser att hon var sarkastig. Jag vet inte vad som e riktigt längre, jag vet inte om det hon säger på ett visst sätt faktisgt menar det hon sa på det sättet eller om där var någon sarkasm bakom det för att min hjärna har blivit paranoid för att den har försökt för länge med att försöka urskilja sämre dagar för katastrofiska dagar. 

Ja jag vet, jag är ett själviskt litet äckel som bara borde krypa tillbaka under stenen jag kom ifrån för jag är ingen människa, jag är en sur gurka som bara kräks ut meningar som låter som förolämpningar fulla med sarkasm och ilska.

Jag är en sur gurka, ingen människa.

En sur gurka som när man biter i får en att grimasera.

Som får en att spota ut en igen som något värdelöst.

En sur gurka som får dig att svära över att den fick dig.

Jag är ingen människa, jag är något som kräkts ut.

En grön äcklig sörja som ingen tycker om.

En sur gurka som man försöker sälja in.

En gurka som man inte ens själv tycker om.

Som blir en mottagare av allt du hatar.

Tills den sura gurkan hatar sig själv och säger:

Jag är ingen människa, jag är en sur gurka.